Hillary dominerar, men mycket kan hända

Hillary Clinton har en överlägsen ledning i det demokratiska primärvalet inför 2016. Men kollar vi bakåt till presidentvalet 2008 ser vi att mycket kan hända.

Hillary Clinton leder i en ny mätning med 63%. Tvåa kommer Joe Biden med 13%. Ingen annan får ett tvåsiffrigt resultat. Andrew Coumo får 4%, Mark Warner 3% och Elizabeth Warren 2%.

Låt oss titta på motsvarande period inför valet 2008, alltså våren 2005.

Hillary Clinton hade även då en mycket klar ledning, men inte lika stor som idag. Hon låg runt 40%.

Tvåa i de flesta mätningar var John Kerry, som nyss hade förlorat valet mot president Bush. Han låg strax under 20%.

Sedan återfann vi hans vicepresidentkandidat, John Edwards, på runt 15%.

Inga andra kandidater nådde tvåsiffrigt. Bland dessa fanns Joe Biden, Wesley Clark, Russ Feingold, Bill Richardson, Evan Bayh och Mark Warner.

Barack Obama dök upp för första gången i en mätning i början av december 2005. Då med 7%. Han fanns sedan inte med förrän i oktober 2006. Då etablerade han sig som tvåa med runt 20%. Clinton halkade då ner till runt 30%.

Under 2006 fanns också Al Gore med i spekulationerna och intog andraplatsen med strax under 20% i mätningarna. När Obama kom med i mätningarna åkte Gore ner mot 10-15% men försvann ur mätningarna först efter sommaren 2007, knappt ett halvår innan primärvalet i New Hampshire.

Hillary Clinton återhämtade sig under 2007 och låg återigen stadigt runt 40%. Barack Obama närmade sig 30-strecket i slutet av 2007 och som vi vet blev det en seg kamp mellan de två som pågick ända fram till juni 2008.

Segraren i valet dök alltså på allvar upp i mätningarna först lite drygt ett år innan primärvalsstarten i Iowa och New Hampshire. Det motsvarar hösten 2014, om knappt ett och ett halvt år.

Kungen i USA, Kerry i Sverige

USA:s nya utrikesminister, John Kerry, är på besök i Sverige i två dagar. Samtidigt är kungaparet i USA.

John Kerry omfamnar amerikanska ambassdörens fru, Natalia Brzezinski. Ambassadören, Mark, till höger.
Foto: Amerikanska ambassaden.

Igår träffade han Fredrik Reinfeldt och idag är han i Kiruna för Arktiska rådets möte, där Sverige är ordförande.

Jag kommenterade Kerrys besök i SVT:s morgonsoffa (som var en stol). Ni kan kolla på klippet här.

Förbindelserna mellan Sverige och USA är bättre än kanske någonsin. Det är dessutom ett märkesår på flera sätt. För 375 år sedan bildades New Sweden i det som idag är Delaware. Kungaparet är i USA för att uppmärksamma detta och har bland annat träffat vicepresident Joe Biden. De besökte också Capitol Hill.

Längst till höger ser ni vår vän Randy Hultgren bredvid senator Johnny Isakson, båda svenskättlingar.
Foto: Svenska ambassaden.

För 230 år sedan skrev Gustaf Philip Creutz och Benjamin Franklin under det första handelsavtalet mellan länderna, Treaty of Amity and Commerce.

När jag i tidigare i år hälsade på den svenska ambassadören Jonas Hafström i Washington visade sig att han hade avtalet i en bok på kontoret. Jag tog ett foto.

I början av april var vi några svenskar och svensk-amerikaner som arrangerade en middag för att uppmärksamma avtalet. Då delade vi också ut ett pris: The Amity & Commerce Award. Det gick till en mycket värdig pristagare: Olle Wästberg.

Obamas second-term curse?

Barack Obama svär eden för sin andra mandatperiod.

I en presidents andra period finns det en tendens att kriser och skandaler inträffar som omkullkastar agendan och gör det svårare för president att få något vettigt gjort. Bill Clinton hade Lewinsky-skandalen, George W Bush orkanen Katrina och finanskrisen, Ronald Reagan Iran-Contrasaffären. The second-term curse, kallas det. Är det vad Barack Obama upplever nu?

Problemen har hopat sig för Barack Obama den senaste tiden. 

Från hans första period lever fortfarande Bengaziattacken. En terroristattack mot amerikanska ambassaden i Libyen där USA:s ambassadör och tre andra dödades. Mitt Romney försökte ivrigt göra politiken av händelsen i valrörelsen och republikanerna i representanthuset har hållit i även efter valet. 

Länge såg det ut som om det skulle stanna vid det, men så avslöjade ABC:s Jonathan Karl att Obama-administrationen ändrat inte mindre än tolv gånger i de talepunkter som blev den budskap som Vita huset förde ut efter attacken. Bland annat hade CIA:s skrivningar om terrorism tagits bort. Något Vita huset tidigare förnekat.

Clinton och Obama dagen efter attacken mot ambassaden.

Obama gjorde inte saken bättre genom att på en pressträff hävda att han redan dagen efter kallat attacken för en "act of terrorism". Något som Washington Post faktagranskare ger fyra Pinocchio. En ren lögn.

Det har samtidigt avslöjats att skatteverket, IRS, under ett par år (eller mer?) har genomfört extra hårda granskningar av konservativa organisationer, som Tea Party-rörelsen. Inget pekar på att Obama-administrationen haft något med detta att göra, men det blir ett problem som landar i Obamas knä.

Det tredje problemet är avslöjandet att justitiedepartementet har inhämtat information om telefonsamtal som ringts av nyhetsbyrån AP från deras kontor och av enskilda journalister.

Oavsett hur mycket eller lite som president Obama varit inblandad i det ovanstående, som faller ett ansvar på honom att hantera problemen. Det tar bort fokus och energi från annat. Om det utvecklar sig till riktigt långvariga, allvarliga problem vet vi inte. Blir det så kommer något eller några av händelserna tillskrivas Obamas second-term curse.

Boktips: Chris Christie - The Inside Story of His Rise to Power

På fackboksbloggen DeLibris recenserar jag Bob Ingle och Michael Symons bok om Chris Christie.

En riktigt bra bok som redogör för hans bakgrund, som jag tror få känner till. Många känner till Chris Christie från YouTube-klipp där han säger åt folk innan orkanen Irene att "get the hell off the beach!" och andra färgstarka yttringar.

Dessa klipp och hans kompromisslösa inställning till fackföreningarna gjorde honom populär i republikanska kretsar runt om i USA. På senare tid har de fått se den Christie som beskrivs i boken. Av en ganska mitteninriktad politiker. Visserligen kompromisslös, rolig och tuff, men också pragmatisk och resultatinriktad. När han satte New Jersey-borna före partipolitiken och berömde president Obamas hantering av orkanen Sandy blev han omåttligt populär i New Jersey, men det började grymtas runt om i landet.

Boken slutar i början av 2012 så detta finns inte med, men den ger som sagt en bra beskrivning av hans väg fram till guvernörsposten och han sätt att använda den.

Läs gärna hela recensionen på DeLibris.se där jag beskriver just lite av hans bakgrund. Och här är Get the hell off the beach-klippet:

Årets mest bisarra comeback

Mark Sanford skulle bli president. I alla fall presidentkandidat. Han var populär guvernör i South Carolina och omtyckt av i breda kretsar i partiet. Så en dag försvann han. Han är i bergen och vandrar, påstod hans personal, men egentligen visste de inte var han befann sig. Det visade sig att han var i Argentina med sin älskarinna.

Trots offentlig skiljsmässa och dåliga förtroendesiffror satt han kvar tiden som guvernör, men presidentkandidaturen var utesluten.

Alla trodde Mark Sanfords politiska karriär var över - utom Mark Sanford.

Sanford med nya frun.

Efter att Tim Scott utsetts till senaten blev en plats i representanthuset ledig i South Carolinas första distrikt. Det distrikt som Sanford hade representerat innan han blev guvernör. Han såg sin chans och lanserade sin kandidatur.

Sanford pudlade rejält, erkände sitt misstag och bad om förlåtelse. Han vann primärvalet och blev republikanernas kandidat. Det såg ganska lovande ut.

Så slog bomben ner. Hans f.d. fru anmälde honom för olaga intrång i hennes hus. Han påstod att han varit där för att titta på Super Bowl med sonen, men ändrade berättelsen ett par gånger. Republikanernas kampanjkommitté drog sig ur och Sanford föll kraftigt i opinionsmätningarna.

Demokraterna langade in ännu mer pengar och kom att satsa fyra gånger så mycket som Sanford i valet.

Trots detta lyckades Sanford vinna. Han gick till attack mot motståndaren Elizabeth Colbert Busch och gjorde valet nationellt. En röst på Colbert Busch var en röst på Nancy Pelosi och demokraterna i Washington. Vid ett tillfälle hade Sanford en debatt med Pelosi i form av pappdocka. Det förlöjligades i media - men budskapet gick fram.

Det räddade honom. South Carolinas första distrikt är nämligen starkt republikanskt. John McCain vann där med 56% och Mitt Romney med 58%. Mark Sanford fick 54%.

Årets mest bisarra comeback är ett faktum.

När började Södern rösta republikanskt?

"We have lost the South for a generation", sägs det att Lyndon B Johnson sa efter att signerat 1964 års Civil Rights Act, den som gav ökade rättigheter till svarta amerikaner. Bilden att det var då Södern slutade rösta på demokraterna och gick över till republikanerna har etsat sig fast. Det är fel, menar Sean Trende.

Södern hade under lång tid fullständigt dominerats av demokraterna, men det hade gradvis börjat ändras under 1900-talet. Under 30- och 40-talet gjorde Franklin D. Roosevelt sämre och sämre ifrån sig i valen i söder. 1944 fick republikanerna ungefär en fjärdedel av rösterna där.

Det stora skiftet kom 1952. Då plockade Dwight Eisenhower hem 48% i Södern. 1956 blev han den förste republikanske presidentkandidat sedan president Lincoln avskaffade slaveriet som slog demokraten där. Trenden fortsatte sedan under 60-talet och framåt.

Kan då detta i huvudsak kopplas till de ökade rättigheterna för svarta, som bland annat LBJ drev igenom? Inte i huvudsak, menar Trende. Eisenhower drev på för de mindre lagförslag som kom genom kongressen på 50-talet och han använde militären för att driva igenom integreringen av svarta och vita elever på Little Rock Central High School.

I huvudsak, menar Trende, var det den ekonomiska utvecklingen i Södern som ökade republikanernas röstandel. Folk blev helt enkelt rikare och började då rösta republikanskt. Medborgarrättsrörelsen och andra faktorer saknar såklart inte betydelse, tvärtom, men den gängse bilden av utvecklingen i Södern stämmer inte, menar han.

Läs gärna hela hans artikel hos RealClearPolitics.

White House Correspondents Dinner 2013

Varje år träffas journalister, politiker och kändisar och umgås på White House Correspondents Dinner. Traditionen är att presidenten då visar sina (eller sina talskrivares) stå upp-konster. Denna baluns gick av stapeln i natt i Washington.

Barack Obama:

Conan O'Brien:

Roligast har, i mitt tycke, president W Bush varit, då han mötte sig själv på middagen 2007.

Svårt ta tillbaka representanthuset

Cook Political Report har skapat något de kallar Partisan Voter Index, PVI. Det bekräftar vad vi har trott, att det politiska landskapet är mer polariserat än någonsin.

PVI R+5 betyder att den republikanske presidentkandidaten fick 5%-enheter starkare stöd där än för landet som helhet. D+5 betyder följaktligen samma sak för den demokratiske presidentkandidaten.

Kongressdistrikt med röstandel mellan R+5 och D+5 räknar Cook som swingdistrikt. 1998, då PVI infördes, fanns 164 swingdistrikt. Idag, efter 2012 års resultat, finns bara 90 stycken kvar, en minskning med 45%.

1998 fanns 148 solitt republikanska distrikt och 123 solitt demokratiska distrikt, 2012 var de uppe i 186 stycken republikanska och 159 demokratiska.

Medianen för ett republikanskt respektive demokratisk distrikt 1998 var +7 för båda. 2012 var det republikanska mediandistriktet +10 och demokratiska +12.

Dessutom kan vi se att antalet distrikt där en republikan vinner i ett demokratiskt distrikt, och vice versa, har minskat. 1998 vann demokraterna 15 platser av 53 i distrikt med PVI på R+2 till R+5 och 9 av 43 motsvarande republikanska distrikt. 2012 vann demokraterna bara 4 av 36 sådana distrikt och republikanerna noll av 19 demokratiska.

Vad innebär detta?
Att det blir allt svårare för demokraterna att vinna en majoritet i representanthuset.
Republikanerna har länge haft en inbyggd fördel i fler solida distrikt, men den fördelen är större än någonsin nu. Uppgiften är inte omöjlig för demokraterna, men de måste ta en stor andel av de kvarvarande 90 swingdistrikten.

Det behövs någon form av våg (likt 2010 för republikanerna eller 2006 och 2008 för demokraterna) för att majoriteten i representanthuset ska skifta. Att göra det under president Obamas sjätte år vid makten gör det ännu svårare. Något liknande har faktiskt aldrig hänt tidigare.